Vi lever i en tid där jämställdhetsdiskussionen aldrig har varit mer närvarande, där vi kontinuerligt strävar efter att bryta de oskrivna reglerna och förväntningarna som sätts på oss baserat på kön. Men ändå kvarstår gamla fördomar och dubbelmoral i vårt samhälle. Många av oss, oavsett kön, är ibland skyldiga till att upprätthålla dessa gamla normer, antingen medvetet eller omedvetet.
Det finns de som menar att Sverige, som en av världens mest jämställda nationer, inte borde klaga. De pekar på andra länder där ojämlikheten är mer uttalad. Men jämställdhet och lika rättigheter är inte en tävling. Bara för att vi har det ”bättre” än någon annanstans betyder det inte att vi inte har rum för förbättring.
Det är viktigt att erkänna att fördomar inte bara handlar om kön. Jag har upplevt detta personligen, inte som en kvinna, utan som en man med utländsk bakgrund. Även om jag inte har känt av detta på min nuvarande arbetsplats, har det varit tydligt under jobbansökningar. Som ett experiment har jag, med exakt samma CV och personliga brev, sökt flera jobb, med olika namn. I ena fallet ett typiskt svenskklingande namn och i det andra mitt riktiga. Resultaten var upplysande – jag blev kallad på intervju med det fiktiva namnet, men inte med mitt riktiga.
Men jag vill klargöra, även om jag lyfter fram min egen upplevelse här, är det inte för att förminska den kamp kvinnor ständigt genomgår. Det är snarare för att belysa hur mångfacetterade dessa fördomsfulla strukturer är och hur de påverkar oss alla på olika sätt.
Män behöver reflektera över sina egna handlingar och tankar. Det räcker inte att säga ”jag är inte sådan” eller ”jag är inte en del av problemet”. Vi måste aktivt vara en del av lösningen. Och det börjar med att erkänna att dessa problem existerar, att lyssna på dem som påverkas av dem, och att vidta åtgärder för att göra en förändring.
Jämställdhet handlar inte bara om att bryta gamla stereotyper, utan också om att skapa en värld där alla behandlas rättvist, oavsett kön, etnicitet, bakgrund eller någon annan yttre faktor. Det är en kamp vi alla måste delta i.
Många män skyller ibland på argumentet ”men det är ju kvinnor som oftast uppfostrar sina söner” som ett sätt att försöka skjuta över ansvaret för ojämlikheten. Men detta argument lyfter bara fram en ytterligare obalans. Varför är det så att det huvudsakligen är kvinnor som tar det största ansvaret för barnuppfostran? Och det är också värt att notera att kvinnor oftare än män stannar hemma med sina barn. Detta medför inte bara förlorade inkomster utan också en ackumulerad förlust som påverkar deras framtida pension. Ändå, trots att många kvinnor arbetar heltid precis som deras manliga motsvarigheter, är det fortfarande kvinnorna som förväntas sköta större delen av hushållsarbetet och barnomsorgen.
Denna ojämlika fördelning av ansvar och arbete, både inom och utanför hemmet, bevisar att ojämlikheten börjar redan vid hemmets fyra väggar. Som man måste jag själv erkänna att jag, liksom många andra, inte alltid har delat ansvaret som jag borde. Jag skriver inte detta för att försöka vinna billiga poäng eller posera som någon form av ”upplyst” individ. Istället är mitt syfte att skapa medvetenhet – inte bara för andra, utan också för mig själv. Att förändra dessa inrotade mönster och normer kommer inte att vara lätt, men förändringen är nödvändig. Det är upp till oss, särskilt oss män, att verkligen reflektera över vår roll i detta och att aktivt arbeta för att skapa ett mer jämställt samhälle för alla.
Det du skriver stämmer till 100%. Jag trodde inte att det var så illa ställt Sverige. Har dubbel examen och är uppväxt i Sverige.
Ändå fick jag inte ens komma in på intervju. Sökte över 150 arbeten med mitt ursprungliga namn. Min etniska bakgrund är somalier. Jag fick tillslut en praktikplats. Trots att jag hade fullgjort mina två examen .
En relativt sett låg ingångslön. Men efter ett år så blev det omvänt. ”Eftersom du är så duktig” så fick jag dubbla lönehöjningar. Mellancheferna ville locka över mig till sina respektive distrikt/avdelningar och jag blev uppsatt på management utbildning.
Jag var förvisso duktig på mitt jobb och arbetade på hårt. Men kunde inte släppa bilden av att bolaget ville dra nytta av att kunna visa upp en mörkhyad ”framgång” och klappa sig för bröstet.
Kort innan management utbildningen så sa jag upp mig. Starta eget bolag och har trivts väldigt väl med det. Jag fick dock inga leverantörer, testa skicka ut mina förfrågningar med svenskt namn. Då fick jag plötsligt offerter.
Bytte till ett engelskt namn. Upphandla leverantörer i England och körde på. Sverige lider av en kronisk sjukdom, under tan, och det är rasism. Glad att läsa din blogg ch att du lyfter frågan.
Själv kommer jag flytta utomlands och bygga företag i England.
”Vi har problem med invandring. Gängkriminalitet! Dom vill inte ha arbetet. Vi har tagit emot för många. Man får inte kritisera invandringspolitiken”
Enda landet i världen med ett parti som är sprungen ur rasism, där partiet blir kränkta av att bli klassade som rasister. Var och varannan vecka kommer det ut ”ful helg” och rasistiska skandaler.
Sverige är illa ute och det beror inte på invandringen.
Tack för att du delade med dig av din historia och dina erfarenheter. Det du beskriver visar verkligen hur omfattande och djupgående problemet är, även i ett land som ofta anses vara ett av världens mest jämställda. Det är både sorgligt och frustrerande att höra att någon med dina kvalifikationer och arbetsmoral ändå möter sådana hinder på grund av din bakgrund.
Din berättelse belyser något mycket viktigt – det handlar inte bara om individens kompetens eller hårda arbete, utan också om hur djupt rotade fördomar och strukturell diskriminering kan vara. Det är oroväckande att se att dessa problem genomsyrar arbetslivet och påverkar möjligheterna för många att få en rättvis chans.
Jag hoppas att vi kan fortsätta föra en öppen dialog om detta och belysa de problem som du och andra har lyft fram. Förändring är nödvändig och det krävs att fler tar ansvar och aktivt arbetar för att göra samhället mer rättvist och inkluderande. Din resa visar på både motståndskraft och styrka, och det är inspirerande att se hur du har valt att gå vidare och bygga något eget.
Tack igen för ditt engagemang och för att du bidrar till att skapa en mer nyanserad bild av de utmaningar vi står inför.