Vi lever i en tid där jämställdhetsdiskussionen aldrig har varit mer närvarande, där vi kontinuerligt strävar efter att bryta de oskrivna reglerna och förväntningarna som sätts på oss baserat på kön. Men ändå kvarstår gamla fördomar och dubbelmoral i vårt samhälle. Många av oss, oavsett kön, är ibland skyldiga till att upprätthålla dessa gamla normer, antingen medvetet eller omedvetet.
Det finns de som menar att Sverige, som en av världens mest jämställda nationer, inte borde klaga. De pekar på andra länder där ojämlikheten är mer uttalad. Men jämställdhet och lika rättigheter är inte en tävling. Bara för att vi har det ”bättre” än någon annanstans betyder det inte att vi inte har rum för förbättring.
Det är viktigt att erkänna att fördomar inte bara handlar om kön. Jag har upplevt detta personligen, inte som en kvinna, utan som en man med utländsk bakgrund. Även om jag inte har känt av detta på min nuvarande arbetsplats, har det varit tydligt under jobbansökningar. Som ett experiment har jag, med exakt samma CV och personliga brev, sökt flera jobb, med olika namn. I ena fallet ett typiskt svenskklingande namn och i det andra mitt riktiga. Resultaten var upplysande – jag blev kallad på intervju med det fiktiva namnet, men inte med mitt riktiga.
Men jag vill klargöra, även om jag lyfter fram min egen upplevelse här, är det inte för att förminska den kamp kvinnor ständigt genomgår. Det är snarare för att belysa hur mångfacetterade dessa fördomsfulla strukturer är och hur de påverkar oss alla på olika sätt.
Män behöver reflektera över sina egna handlingar och tankar. Det räcker inte att säga ”jag är inte sådan” eller ”jag är inte en del av problemet”. Vi måste aktivt vara en del av lösningen. Och det börjar med att erkänna att dessa problem existerar, att lyssna på dem som påverkas av dem, och att vidta åtgärder för att göra en förändring.
Jämställdhet handlar inte bara om att bryta gamla stereotyper, utan också om att skapa en värld där alla behandlas rättvist, oavsett kön, etnicitet, bakgrund eller någon annan yttre faktor. Det är en kamp vi alla måste delta i.
Många män skyller ibland på argumentet ”men det är ju kvinnor som oftast uppfostrar sina söner” som ett sätt att försöka skjuta över ansvaret för ojämlikheten. Men detta argument lyfter bara fram en ytterligare obalans. Varför är det så att det huvudsakligen är kvinnor som tar det största ansvaret för barnuppfostran? Och det är också värt att notera att kvinnor oftare än män stannar hemma med sina barn. Detta medför inte bara förlorade inkomster utan också en ackumulerad förlust som påverkar deras framtida pension. Ändå, trots att många kvinnor arbetar heltid precis som deras manliga motsvarigheter, är det fortfarande kvinnorna som förväntas sköta större delen av hushållsarbetet och barnomsorgen.
Denna ojämlika fördelning av ansvar och arbete, både inom och utanför hemmet, bevisar att ojämlikheten börjar redan vid hemmets fyra väggar. Som man måste jag själv erkänna att jag, liksom många andra, inte alltid har delat ansvaret som jag borde. Jag skriver inte detta för att försöka vinna billiga poäng eller posera som någon form av ”upplyst” individ. Istället är mitt syfte att skapa medvetenhet – inte bara för andra, utan också för mig själv. Att förändra dessa inrotade mönster och normer kommer inte att vara lätt, men förändringen är nödvändig. Det är upp till oss, särskilt oss män, att verkligen reflektera över vår roll i detta och att aktivt arbeta för att skapa ett mer jämställt samhälle för alla.